Jag är tillbaka i cirkeln

Jag är tillbaka i cirkeln igen. Det var många år sedan sist. Under ett år ska jag vandra runt medicinhjulet och färdas genom de fyra väderstrecken och dess arketyper. Loda mig neråt i mitt inre och finna svar, styrkor och kvaliteter som slumrar gott i glömskan. 
Vi börjar i Söder och arketypen ormen. Likt henne ska vi ringla oss djupt ner i jordens gömmor och finna vad det är som begränsar oss så att vi kan växa oss starkare. När vi växer får vi också ömsa skinn. Vem vill gå runt i för trånga skor? 
Den här vandringen får vi göra Sandpaintings. Det är helt nytt för mig. Ett fantastiskt sätt att kommunicera med Spirit. När jag lägger ut ramen till min Sandpainting har jag redan bestämt att jag ska arbeta med ett uppbrott jag var med om som sexåring. Ett uppbrott från den trygga gatan i stan, där jag hade en självklar plats i kompisgänget och var trygg. Ett uppbrott till en ny plats på landet, utan barn och där jag aldrig riktigt kom in i förskolegruppen. Den ensamheten har följt mig genom livet. 
När jag lägger ramen kallar jag in Spirit. "Hjälp mig läka. Visa mig vad det gömmer sig för kvaliteter i den här lärdomen. Guida mig rätt" Mitt i Sandpaintingen lägger jag en lerklump. Så tungt känns det här uppbrottet. Det är den första symbolen jag arbetar med.
Helgen förlöper med diverse övningar, trumresor, Munay Ki riter och diskussioner. Synkroniciteten hjälper mig att se att varje steg ger mig svar och ledtrådar på min uppgift. Med jämnan mellanrum går jag ut till Sandpaintingen och lägger ner nya symboler. Blommor för vännerna jag lämnade. Små rötter för den trygghet jag tappade. En murken pinne för nya skolan där vuxen personal lyste med sin frånvaro, en lapp med ordet "Släpp taget" och bär för de goda vänner jag har i dag. Jag känner hur det arbetar i min Sandpainting. Hur det arbetar inom mig.
När jag åter ska titta till mitt lilla konstverk där ute kryper en snäcka tvärs igenom den. Ett budskap från Spirit. "Du har hemmet med dig där du är!" 
Vi gör en trumresa där jag blir en björn som trött vaknar till liv efter sitt vinter ide. Jag känner igen liknelsen. Jag vaknar till något nytt nu. Idet har varit tryggt, men lite ensamt. Jag är en "ensamvarg" som sällan ber om hjälp.
Åter ute vid Sandpaintingen tittar en daggmask upp mellan grässtråna. Den försvinner snart ner i myllan igen. "Moder jord är ditt hem och här är du alltid välkommen!" säger Spirit.
Jag lägger i en blomma för att hedra min urmoder, Gaia, som närt mig och bärt mig liv efter liv och som kommer att hålla mig i sin famn när jag lämnar det här jordelivet
Sista gången jag tittar till min Sandpainting lyfter ett bi från "Gaia blomman". Jag ler inom mig. "Du har vingar. Du behöver inte stanna där du inte trivs. Men kanske vågar du stanna upp ett slag när du inser att du har en liten gadd att försvara dig med?" Säger Spirit. Någon kläcks inom mig. En is börjar smälta. Jag försvarade mig sällan som liten tjej. Det kom först senare. I mellanstadiet.
En resa med skallra visar mig vägen till andra liv. Liv där jag haft en naturlig tillhörighet hela livet, men kanske känt det lite fängslande?! Min erfarenhet av uppbrott i det här livet gav mig erfarenheten av motsatsen. Nu är jag vuxen och kan välja var jag vill ha min tillhörighet. Och jag har fantastiska vänner i dag. En riktig "Soultribe!" Kanske har det här uppbrottet medfört att jag hällt dem på en liten distans för säkerhets skull? Då blir man inte så ledsen om det blir ett uppbrott?
Vi eldsceremonin har jag rullat in min Sandpainting i papper. När elden är vänlig och mottaglig lägger jag paketet i från mig i lågorna. Eldren renar och transformerar. Jag känner hur jag kommer i kontakt med de krafter och insikter som slumrat under sorgen från uppbrottet. När jag känner detta knäböjer jag vid elden och drar in motsaten genom att föra händerna genom röken och lågorna och föra in energin i mitt navelchakra, på fysisk nivå, sedan mot hjärtat, på känslomässig nivå och sist mot pannan, på intellektuell nivå. När elden falnar känner jag en enorm frid inom mig. Jag har lämnat över, släppt taget. Allt som processat de senaste dagarna har gett mig insikter och förmågan att acceptera och förlåta mig själv och andra i det förflutna. 
Några dagar senare har jag väldigt ont i halsen. Sedan kommer de befriande tårarna. Intressant är att jag blev ett "hals och öronbarn" efter uppbrottet. Ogråten gråt? Och sedan då? Jag har knappt tänkt på detta alls. Det är läkt. Borta. Däremot upplever jag mig mer öppen och mindre reserverad mot främlingar. Jag upplever att jag ber mina vänner om hjälp lite mer.
Kraften i ceremonier och initieringar är magisk. Bortanför intellektet finns så mycket styrka att hämta. Och jag vet att jag förringar min upplevelse med mina skrivna ord. Den går långt bortanför. Men jag hoppas ändå kunna inspirera dig. 
Om du känner att Spirit kallar på dig är du välkommen till cirkeln, hjulet och elden med mig. Min shamanska utvecklingsgrupp, där jag samlat allt det bästa jag fått med mig från mina olika shamanska utbildningar, initieringar och upptäcktsresor.
https://www.facebook.com/events/1343624595719832/

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lena Lorenzen »  Lärare i olika skepnader:  ”Men åh så underbart!! Ja visst är det så...att vi får de djur vi behöver <3 Jag ..”

  • Lovisa »  Lärare i olika skepnader:  ”Vad spännande Helena att de kom in! Då ville de verkligen förmedla något <3 ”

  • Helena Emanuelsson »  Lärare i olika skepnader:  ”Tack Lovisa ! Jag hade en period när skadade o ibland döda fåglar kom i min v..”

  • Anne-Marie Nielsen » Gå inte andras väg:  ”Inte så konstigt då att jag sa upp mig på jobbet och ska starta eget. Ser verkli..”

  • Birgitta Svanemark » Gå inte andras väg:  ”Hej Lovisa, tack för samtalet tidigare! Har nu bestämt mig och börjar med terapi..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln