Olika dimensioner

Utdrag ur min kommande bok:

Vi går igenom olika faser i vårt andliga liv, ofta i steg om sju
år. Som en spiral glider vi upp genom dessa sjuåriga utvecklingssteg.
Några har vi med lätthet gett namn och vi kallar
dem barndom, tonår, familjebildande, mitt i livet och pension för att
nämna några. Det första sträcker sig från födelsen och till vi är cirka
sju år. Här grundläggs våra primära vanor. Denna grund kommer
vi många gånger att återvända till. Från sju till fjorton års ålder
grundläggs mycket som har med vår personlighet att göra och även
detta får inflytande över oss senare. Efter fjorton års ålder förändras
mönstret kraftigt då även biologiska krafter börjar få inflytande över
oss, lusten och fortplantningen. Här börjar vi också bli mer skapande
av vårt eget liv. Efter tjugoett börjar vi släppa lite av de mönster vi
inte längre vill ha. Vi söker aktivt nya och mer stimulerande vanor.
Äventyraren i oss längtar efter rymd och nya upplevelser. Efter
tjugoåtta går vi in i en djupare mognad. Vi börjar släppa de mönster
vi inte längre vill bära med oss från vår uppväxt, de vi vill ha kvar
förstärks och vi frigör oss allt mer från andras inflytande. Vi börjar
mer och mer kunna stå för den vi är, och vi har en längtan efter att
blomma ut. Man börjar alltså leva mer efter sin egenart. Runt trettiofem
kommer nästa steg och nu börjar vi aktivt prioritera det som
är bra för oss och det som hjälper oss i livet. Vi utkristalliserar oss
mer. Härifrån handlar sjutalets perioder mer om inre mognad, men
de kommer likväl.

Man kan se dessa faser som olika rum. Det är i dessa rum vi
lägger våra minnen. För att minnas barndomen går vi in i barn 
domsrummet i vårt inre och kommer så i kontakt med dessa
minnen. Rummen överlappar varandra; där ett rum upphör, tar ett
annat vid. Det är i dessa överlappningar vi hamnar i kris. Det är
fruktansvärt skrämmande att släppa taget om ett rum och låta det
dö. Döden är det som skrämmer oss mest av allt. Det är inte bara
den fysiska döden jag talar om här, mentalt dör vi flera gånger
under ett liv. Barndomen måste dö, för att tonåren skall kunna ta
vid.


Även om det var längesedan jag var i barndomens rum fysiskt,
så var det endast några år sedan jag under en period var där intensivt
mentalt och framför allt känslomässigt. Det var under min
terapi inför min hypnoterapiexamen. Under ett halvår besökte jag
kontinuerligt min barndom för att försöka finna de dolda områden
jag behövde upptäcka för att bli en helare och friare person.
Dessa dolda områden uppenbarade sig så småningom och för
varje gång de gjorde det trodde jag att jag skulle dö, det var ju
så det hade känts också den där gången i min barndom. Det var
ju därför jag hade förträngt dessa känslor. När jag vågade gå in i
känslan som vuxen och frigöra den så försvann de symptom, som
dessa undanträngda känslor så länge givit upphov till. En stark
känsla av vanmakt, som ofta gav sig uttryck i ilska.

Jag har haft en fantastisk barndom. Men inte heller jag är
förskonad från smärta. Det är förresten inte det jordelivet handlar
om. Men som vuxen var det ju inte för sent att hela detta. Det enda
jag behövde göra var att gå tillbaka och när känslan fick komma till
ytan helades de mönster denna smärta gett upphov till. I och med
detta så kom alla fantastiska och härliga minnen tillbaka. De som
legat i skuggan av smärtan. Befrielse!

Tiden finns inte. Man kan mentalt förflytta sig hur som helst.
Detta kan man göra eftersom vi lever i ett kosmos som består av
olika dimensioner, både i stort och i smått. Jag har, som du och
alla andra människor och djur, många dimensioner inom mig och
precis som jag har det så har vår jord det också. Hur många har
inte mor -eller far- föräldrar, som berättat om skogsväsen? De som
upplever dessa påstår att de finns i en annan dimension här hos
oss. En dimension som är lätt att upptäcka på landet nära naturen. 
Naturen i sig är en egen dimension med sina kraftplatser och
Devor. En Deva är en skogssjäl. En grupp träd har en Deva. Denna
Deva är som ett levande väsen, fylld av livsenergi och kärlek. Förr
i tiden visste man det och skövlade inte stora områden skog. Utan
gallrade ett träd här och ett där. Då utplånades inte Devan utan
kunde fortsätta sitt viktiga arbete, att upprätthålla liv. Devor kan,
om man stöter på dem, erbjuda stark healing.

Ytterligare en dimension är Andevärlden. Jag upplever att
den existerar här och inte alls uppe i himlen, mera som en parallell
dimension, integrerad i vår värld – den fjärde dimensionen.
Somliga talar om att vi lever i den tredje dimensionen och vi ser
tredimensionellt. Den fjärde dimensionen är vårt nästa steg, andevärlden.
Där upplever vi en annan rymd och tid än här i den tredje
dimensionen. Kanske är det endast vår medvetenhet om rymden
och tiden (rum och tidsuppfattning) som begränsar oss från att
uppleva dem?

Vi vet att barn anpassar sin medvetenhet efter omgivningen och försöker
förstå och uppleva sin omgivning genom att uppleva
på samma vis som dem, som finns runt om kring. Barn, som växer
upp med föräldrar som bejakar deras drömmar, fantasivänner och
fantasilekar, stänger inte till sin mediala förmåga som andra barn.
De lär sig inte att selektera bort detta. Så det du väljer att vara
medveten om blir din egenskapade verklighet!
[.......]
 Ser man på våra förfäder och den tro de hade med sina völvor,
nornan som stammens och byns kloka kvinna, samerna med sina
nåjder eller Nordamerikas indianer med sina Shamaner, så ser man
att det inte alltid varit så! Där var den inre verkligheten lika viktig
om inte viktigare än den yttre. Andevärlden är visserligen en annan
dimension än min vardag, men den är inte mindre verklig för det.
Den upplevs bara på ett annat sätt.

Det finns andra dimensioner bortanför andevärlden också,
precis som det finns flera här på jorden. Din verklighet kan aldrig
bli min. Min kan aldrig bli din. Men i själen är vi ändå samma. Allt
beror på vilken synvinkel vi betraktar det ifrån och vad vi vill vara
medvetna om. Vi kan inte se det som inte finns i vår egen föreställningsvärld.

Att lära sig uppleva olika verkligheter och dimensioner
är inte så svårt som det låter. Det som däremot är svårt är att veta när
det verkligen är en upplevelse av något separerat från en själv eller
när det är ens eget önsketänkande eller ego.
Det är endast genom att verkligen lära känna dig själv på djupet
som du kan lära dig att särskilja vad som är vad. Ju mer man söker
inom sig desto mer förstår man vad som är ens eget genuina och
vad som är en annan ande, ett avtryck i tiden, en annan person, en
grupps dynamik, ett djur, en plats energi, en Deva, en dröm … Ja,
som du ser, det finns många dimensioner i livet. Och kanske det
mest fantastiska av allt: Din tanke och din önskan kan påverka dessa
dimensioner, precis som jag tidigare skrev om kvantfysiken. Men
för att komma i kontakt med olika dimensioner, kunna skapa sin
egen framtid och bryta inre negativa mönster måste man lära sig
hur man tar kontakt med den inre kärnan, som står i samband med
allt detta. Det gör man genom att lära sig förstå trancefenomenet
man kan uppleva i meditation och hypnos.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lena Lorenzen » Psykologisk utmattning:  ”Bra beskrivning Lovisa. Passande att jag läste detta idag efter att ha sett film..”

  • Carina » Olika dimensioner:  ”Fint skrivet Lovisa. Snart kan många fler få ta del av din visdom. Kommer du at..”

  • Lovisa » Psykologisk utmattning:  ”Tack Monica! Min ide var att göra en lite metaforisk beskrivning bortanför massa..”

  • Monica » Psykologisk utmattning:  ”Det bästa jag läst på länge! En beskrivning man lätt tar till sej. ”

  • Lena Lorenzen »  Lärare i olika skepnader:  ”Men åh så underbart!! Ja visst är det så...att vi får de djur vi behöver <3 Jag ..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln